Sammanbrott o sjukskrivning

Jag ogillar att skriva om tråkiga saker. Och framförallt en sån här sak. För det är inte jag, det är inte såhär jag känner mig eller ser på mig själv. 

Men det kan drabba alla. Och nu drabbade det mig. Ett sammanbrott. 

När jag pratar om det och tänker bakåt så ser jag alla tecken som har funnits där som jag ignorerade. Trötthet som växte, motivation som minskade, slarv, svårt att minnas saker (jag glömde bort typ allt!) svårt att fokusera på saker, svårt att lyssna på människor, svårt att fokusera med blicken, blev lätt överansträngd osv. Många bäckar små som man säger.. Det var många saker som jag bara accepterade. 

När man pratar om livet och hur det tar slut så säger man ofta att men ser ett ljus i slutet av en tunnel. Jag tänker mig att tunneln är livet. Den är lång, går ner och upp, svänger åt olika håll. Vissa passager är lättare att ta sig igenom och går snabbt och andra är lite svårare och kan ta tid. ibland delar den sig och man måste göra ett vägval. 

Du kan få möten och korsa andras tunnlar. 

Tunneln är oftast ljus och stor men ibland kan det blir riktigt mörkt och trångt. Det finns alltid en väg framåt, du kan titta bak, men du kan inte vända om. 

Ingen vet vad som väntar i slutet av tunneln och just därför tycker jag att det är viktigare att ta tillvara på tiden man har när man är där! Uppskatta alla vägval man gör!

Min tunnel har under det senaste året varierat ganska rejält. Det har varit många backar att klättra upp för och flera trånga passager. Det har varit riktigt mörkt stundvis men allt det här leder ju till att jag blir starkare, flexiblare och mindre mörkrädd. 

I början av sommaren kändes det som att mörkret började försvinna och bli lite ljusare. Det gick i samma takt som vädret :) 

En väldigt trång passage började vidga sig och jag kunde sluta krypa och helt plötsligt resa mig upp. Min tunnel började kännas normal igen. 

Men helt plötsligt vände det. 

Det tog ett samtal för att knäcka mig helt. I min tunnel blev det bäcksvart och passagen försvann helt. Jag såg inte vart jag skulle ta vägen och gick rakt in i väggen. 

Såhär såg det faktiskt ut i mitt huvud när jag fick mitt sammanbrott. 

I min kropp var det lite annorlunda. Det började komma bortdomningar och pirrningar i ben och armar. Jag fick ingen luft och hade riktigt svårt att andas. 

Det kändes som att kroppen krampade men det gjorde inte ont. Den ville inte tycka som mig och jag kunde inte slappna av eller röra mig!

Jag började skriva ett sms till en vän för att fråga hur ett sammanbrott kändes och helt plötsligt började det blixtra framför ögonen. Vad var det som hände? Vad får kroppen att känna sig såhär? Det här kan inte hända mig! Inte nu! Jag mår ju bra!!

Finmotoriken försvann och jag var fast, liggandes mot köksbordet, med magont, domningar, pirrningar, andnöd och gråt i en o en halv timme. 

Helt plötsligt kunde jag vända på huvudet och blicken fastnade på trädet utanför fönstret. Det blåste mycket och löven rörde sig snabbt. Lika snabbt som pirrningarna i kroppen. Jag följde lövens rörelser och när vinden avtog, avtog även pirrningarna och domningarna. Andningen blev jämnare och lugnare, och stannade så. Jag var helt matt och lamslagen. 

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan i kroppen, men det är bland det värsta jag har upplevt! Jag vill INTE vara med om det igen! 

Mentalt var det som att min tunnel försvann. Jag hade ingenstans att ta vägen och kände mig helt bortkommen. 

Jag vet nog vad som utlöste det och varför. Men jag har ändå svårt att förstå vad som har hänt. Det känns overkligt och som något som inte kan hända mig. Jag känner mig nästan som vanligt nu, men första veckan efter sammanbrottet bröt jag ihop så fort jag skulle prata om det med en ny person. 

När jag blev sjukskriven visste jag inte vad jag skulle göra med all tid. Jag ville inte sitta hemma och bara fega ihop! 

Jag behövde återhämta mig. Men jag visste inte riktigt från vad, eller snarare, jag ville inte erkänna det för mig själv. 

Jag hade konstant huvudvärk i en vecka! Andra veckan har snart gått och jag har bara haft huvudvärk halva tiden. :) 

En klar förbättring! 

Jag har fått en varningsklocka. En rejäl varningsklocka! Men med tanke på hur illa det kan vara att få ett riktigt sammanbrott är jag riktigt tacksam för att jag fick en "mild" version. 

Jag tar åt mig av vad som har hänt. Jag lyssnar på alla som har ringt, smsar och kommit förbi. Jag är otroligt tacksam och glad över stödet jag fått och får av de som är runt mig! Jag vet inte vad jag hade gjort utan alla lugnande, uppmuntrande, lättsamma och positiva röster! Ni betyder allt för mig!

Såå.. Nu kan man ju fråga sig varför jag delar med mig av en sån här grej. 

Jag söker inte uppmärksamhet. Jag behöver inga kommentarer eller snälla ord. Helst av allt skulle allting gärna få vara som det alltid har varit utan att någon nämner det här. Men samtidigt kan jag inte låtsas som om det aldrig hänt. Det är lika bra att vara öppen om det! Ju mer jag pratar om det, desto lättare känns det. Och desto mer accepterar jag vad som har hänt och vad jag måste göra för att bli bättre, för att bli bra! 

 Det är okej. Jag skäms inte. Jag kan vara svag. Jag kan hamna på botten. Jag går inte under, världen går inte under - även om det känns riktigt tungt! 

Jag lär mig av det här. Kanske någon annan lär sig av det här eller får förståelse.

Nu ska jag gå vidare och komma igenom den här otroligt bökiga passagen i mitt liv. 

Förhoppningsvis klarar jag mig undan med lite skrapsår, skrubbsår och blåmärken som en liten påminnelsen om vilket vägval jag inte ska ta igen.